Dikesgrisen.blogg.se <--- Tillbaka till startsidan


Begravningen

Så.... Idag kom ännu en oundviklig dag

Donalds begravning



Begravningen var verkligen hur fin som helst...
Men hur jobbig som helst!!!
För med en begravning blir det så
definitivt... slut... finito... kaputt... the end...

Go vänner, jag vill bara att ni också ska veta att prästen, Per Larsson, är en makalöst fantastisk människa.
För mig står han för glädje (det var ju han som vigde oss), trygghet, lugn och humor!
Han gjorde Donnes begravning till ett bra och ljust minne att ta med sig i livet.
Tack Per!

Kram på Er alla där ute!


Hej...








 


Bergochdalbana

Så är mina känslor just nu...
Ibland går det bra att hantera vardagen och sen undrar man vem som slänger all gråt över en.
Nu har jag gråtit så mycket att jag inte längre vet om jag gråter för jag är ledsen, trött eller förbannad över att han faktiskt lämnat kvar mig här på jorden...

Jag saknar att ha någon att "vardagssnacka" med...

Nu har jag upptäckt hur mycket man delar med varandra som i vardagen bara går av farten..
T.ex:
Grannens barn har en hund som varit jättesjuk...
Vem ska jag berätta det för nu?

Elin har en illustration med i VeckoRevyn nu...
Vem ska jag berätta det för? Vem lyssnar när jag vill tala om hur stolt jag är över henne?

Vår fina jättestora lind som vi hade på baksidan finns inte mer...
Den hade spruckit och det var tvunget att ta ner hela trädet.
Synd på ett nästan 100-årigt träd...
Det trädet gav skugga åt uteplatsen, och det "räddade" Donald många gånger, då han har/hade väldigt ont av värme och sol...

Söte Göte vad mitt liv är uppochner och hitochdit...

Just nu sitter jag sjäv hemma och filosoferar och tar igen mig...

Igår var det en riktigt jobbig dag.
Till att börja med så hade jag bara sovit 2 timmar
Sen kom prästen, världens underbaraste, och vi fikade lite och småpratade och talade om begravningen.
Efter det var jag rätt så mör...
En stunds vila sen tog jag med mig Johannes ut.
Behövde köpa frimärken och posta lite brev.

Gick sen in på mitt jobb...
Åh, det var tufft...
Alla underbara människor som finns där...
Det var jobbigt, men hälsosamt...

Sen handlade jag lite och när jag kom hem blev det ryggläge i soffan i några timmar, tills jag kom på att sängen är lite mer komfortabel...
Den gav vila men minimalt med sömn...

Så, det var en LITEN lägesrapport från änkan i Skara...
Var rädda om varandra!
Det är ingen uppmaning, det är en order!!!!

Huvudet upp och fötterna ner

Hej...


...å dagarna passerar...

På något konstigt sätt så fortsätter MITT liv...

Mina vänner ringer eller tittar snabbt in för att förvissa sig om att jag inte dukar under...

TACK SNÄLLA NI!

I NÖDEN PRÖVAS VÄNNEN

Och ingen av mina vänner har backat ett steg!

Snarare tvärtom, det känns som om vi kommit varandra ÄNNU närmare!


Sen har jag ju alla er BLOGGARE!

Tack för Ert stöd.

Det kan kanske kännas "fjuttigt" att bara skriva "KRAM"

Men den kramen går fram, och den är varm, och den tröstar!

TACK SLÄKTEN!!!
För mig betyder Ni så mycket!
Ni har ringt och ni bryr er!
All kärlek till ER!!!

Sen har vi mina klippor!
MAMMA OCH PAPPA!
Ni är mina allra bästa vänner!
Ni förstår, allt... Ni vet, allt...
Det är trösterikt att ha ER nära!

JOBBET
Tack för att Ni finns och bryr ER! ALLA!

None


Hej...


... å nu då?

Vad händer nu?
Jag har ingen aning...

Saknar min älskade Donald sååå

Att försöka klara av vardagliga ting har blivit ett krig!

Det är tur man har en VÄL fungerande blåsa så man kommer ur sängen!


Bara tanken på att jag faktiskt måste ta kontakt med en BEGRAVNINGSBYRÅ skrämmer skiten ur mig


Överallt finns han...

Allt jag har runt omkring mig påminner mig om honom...


JÄVLA F***ING SKITCANCER!!!


Hej...


Min älskade Donald!




Donald orkade inte kämpa längre...

19 juni 2008 00:15

Saknaden och sorgen är ofattbar!


Hej

Hej alla ni!

Vad NI är gulliga och rara som har skrivit så fina kommentarer till mig!
Blir rörd!
Satt och läste vad som skrivits och då trillade en tår så stilla på min kind!

Så vad händer nu?

Ja, igentligen inte så mycket.
Var hos hjärtat mitt på sjukhuset idag.
Vi pratade en hel del om hur snabbt livet förändras.
Vi var båda rörande överens om att man har ett ansvar som medmänniska att alltid leva ett sant liv!
Vad vi menar med det är ungefär att det finns problem och sen finns det "problem"
Allt alltid känna att man gjort sitt bästa och att man inte behöver ångra sig sedan...

Som det ser ut nu så verkar det som om han kommer till vår hemkommun snart.
Och snart är ju relativt...
Ska på anhörigmöte på tisdag och då man får reda på mer vad som är tänkt...

Annars så verkar han må skapligt.
Kan fortfarande inte gå än, han vill gärna att det är två stycken med när han ska förflytta sig från rullstol till säng t ex.
Står upp hjälpligt men är väldigt osäker på om benen bär honom...

En sak är då säker:
JAG ÄLSKAR HONOM MER ÄN LIVET SJÄLVT!


Hej...



Uppdatering

Har en rejäl formsvacka just nu...

Donald är flyttad från Strokeenheten till rehab

Känsel och syn är sakta på väg tillbaka
Men det har uppstått ett Moment 22

Vänster sida är nedsatt funktionsmässigt.
Han kan gå men med två personer och en rullator stöd.
Men eftersom han har en jättetumör i HÖGER axel som gör att funktionen i den också är nedsatt som i sin tur gör att han inte kan stötta upp sin friska sida...

Så nu har han fått mera ont i sin axel och arm...

Och därmed är dosen av smärtstillande höjd...

Som gör att han blir lite med "lullig" i några dagar innan kroppen har anammat höjningen!


Och jag då?

Jo, jag ÄR!

Det är vad jag orkar just nu...
Bara vara...
Att sköta vardagen har blivit något stort!
Att laga mat som jag tycker så mycket om har blivit till en smärtsam upplevelse...
Tror nästan att jag har drabbats av en lättare depression...
Inte så konstigt med tanke på allt som har hänt runt omkring mig det senaste halvåret!


Hej...

Nää, inte nu igen!

Min man har fått en hjärninfarkt!

Dvs stroke...

Hans vänstra sida är försvagad och känseln är obefintlig!
Talet är påverkat...
Tröttheten gigantisk!

Jävla SKIT!!!


Hej...

SKIT!!!

Jaha...

Bloggsvackan blev en "riktig" svacka!

Igår (tisdag) skulle Donald in och få sista omgången med cytostatika, men så blev icket fallet!

Min älskade älskling drabbades av TIA-attacker.
Det är små, små små, proppar i hjärnan...
Lite som ministrokes...
Ena ansiktshalvan hänger...
Och han är riktigt medtagen...
Dessutom upptäckte dom på akuten att han hade förmaksflimmer också...

SHIT!!!

Vi är för unga för sånt här!

Men idag såg ansiktet lite starkare ut!

Hjärnan är skiktröntgad och på den kunde dom inte se någon propp eller blödning, men nu vill dom göra en kontraströntgen för att utesluta metastaser i hjärnan!!!

Vad gör jag om cancern har spridit sig till hjärnan?!

PANIK!!!

Jag återkommer när jag är i lite bättre form!!!
Antar att ni förstår....

Jag läser många bloggar och njuter av att läsa om "vanligt" liv!!!
Fortsätt skriva, NI är lite av ett andningshål för mig!!!

Och till ALLA mina vänner:
UTAN ER ÄR JAG INGEN!

Hej...

...

Ja, det lite så jag känner i dag!

För att vara lite tydligare:

BLOGGTORKA!!!

Vet inte vad jag ska skriva om

Jo, lite har jag ju...

Vi har varit på sjukhuset idag och träffat onkologen.
Tja, inga nyheter direkt
Tumörerna har krympt och det visste vi redan.
Strålning av metastasen i axeln? Nja, avvaktar lite... och det visste vi också, i princip...
Så summan av kardemumman:
Vi fortsätter på inslagen bana och fortsätter njuta av livet!
(för den oinvigde, min man har cancer)

Vet ni, man blir jätteslut efter ett sånt möte, trots att man vet vad som kommer att delges. Sen infinner sig en känsla, men bara i ett ögonblick, av fullständigt svart, innerligt, och djävulskt hat!
Mot vad undrar ni säkert och jag kan med största säkerhet säga:
ALLT!

Jag mötte Elizabeth i en av stans affärer efteråt och jag berättade om vad som sagt, och nog är det väl märkligt att man kan känna sig så stark som jag kände och känner mig....
En stark och på nåt vis naken känsla...

Nu ska jag sluta älta detta, ni vill säkert läsa något roligare...

Fick en släng av shoppingorgie idag.
Illa, men kul...

Bilder kommer sen


Hej...


RSS 2.0