Så är mina känslor just nu...
Ibland går det bra att hantera vardagen och sen undrar man vem som slänger all gråt över en.
Nu har jag gråtit så mycket att jag inte längre vet om jag gråter för jag är ledsen, trött eller förbannad över att han faktiskt lämnat kvar mig här på jorden...

Jag saknar att ha någon att "vardagssnacka" med...

Nu har jag upptäckt hur mycket man delar med varandra som i vardagen bara går av farten..
T.ex:
Grannens barn har en hund som varit jättesjuk...
Vem ska jag berätta det för nu?

Elin har en illustration med i VeckoRevyn nu...
Vem ska jag berätta det för? Vem lyssnar när jag vill tala om hur stolt jag är över henne?

Vår fina jättestora lind som vi hade på baksidan finns inte mer...
Den hade spruckit och det var tvunget att ta ner hela trädet.
Synd på ett nästan 100-årigt träd...
Det trädet gav skugga åt uteplatsen, och det "räddade" Donald många gånger, då han har/hade väldigt ont av värme och sol...

Söte Göte vad mitt liv är uppochner och hitochdit...

Just nu sitter jag sjäv hemma och filosoferar och tar igen mig...

Igår var det en riktigt jobbig dag.
Till att börja med så hade jag bara sovit 2 timmar
Sen kom prästen, världens underbaraste, och vi fikade lite och småpratade och talade om begravningen.
Efter det var jag rätt så mör...
En stunds vila sen tog jag med mig Johannes ut.
Behövde köpa frimärken och posta lite brev.

Gick sen in på mitt jobb...
Åh, det var tufft...
Alla underbara människor som finns där...
Det var jobbigt, men hälsosamt...

Sen handlade jag lite och när jag kom hem blev det ryggläge i soffan i några timmar, tills jag kom på att sängen är lite mer komfortabel...
Den gav vila men minimalt med sömn...

Så, det var en LITEN lägesrapport från änkan i Skara...
Var rädda om varandra!
Det är ingen uppmaning, det är en order!!!!

Huvudet upp och fötterna ner

Hej...