Hej...

Idag såg jag bland det vackraste jag sett på länge!
Förbannar mig själv att jag inte hade någon kamera med mig, men med två hundar blir det för mycket att hålla reda på...
Nåväl...
Vad det var jag såg?
Jo, en helt fantastiskt, magnifik blodröd sol som vilade på horisontens kant!
Som jag tror egentligen var månförmörkelse...
Men jag kände att jag inte ville analysera sönder ögonblicket, och jag skiter i vilket det var.
Det tog andan ur en! Så fint var det!
Suck!
Där stod jag som ett fån, mitt i smällkalla vintern och bara kände hur lycklig jag blev.
En lycka av att kunna glädjas åt det lilla.
Sen tittade jag ner på hundarna.
Dom såg inte glada ut!
Fick en blick och en min som i stora drag betydde:
OM DU INTE HAR MÄRKT DET SÅ ÄR DET SVINKALLT UTE! VI FRYSER! RAPPA PÅ NU!
Ja, så det var ju bara rättning i ledet och halta hemåt. Leendes...
...och nynnandes "Det är kallt och det knarrar under skorna, och jag längtar till ett främmande land..."
Fick en ny blick av mina vänner hundarna...
Jag slutade sjunga.
Hundarna såg nöjda ut.
En förnöjsam trio vände stegen hemåt!

Hej, hej...

Hej...

Eftersom Beppen gillar snön BETYDLIGT mer än Pyril, så fick han vara ute en extra sväng och busa av sig!
Det var uppskattat kan jag säga!







Hej, hej...

Hej...

Att jag är en människa som har nära till känslor, tror jag dom flesta jag känner kan skriva under på!
När jag blir arg, och jag menar ARG, så brukar det mest hårdhudade krypa till korset med entår på kinden och be om synderns förlåtelse!
Om jag förlåter?! Tja, i sinom tid!
Som tur är så är det inte många som sett mig rosenrasande!

Det som är synonymt med mig är nog leendet och skrattet!

Men bakom varje skratt döljer sig ett stort allvar!

Tidens tand har gjort att jag inser hur viktigt det är med sann, innerlig GLÄDJE!

I varje bedrövelse, i varje sorg finns där ändå något att glädjas över!
Det finns en händelse som jag fortfarande inte kan se en gnutta glädje i.
Ska berätta.

När Estonia förliste, 28 september 1994, följde min morbror Lennart med henne ner i det mörka, kalla djupet!
Har ältat, sörjt, hatat, försökt förstå!
Det går inte!
Jag tror såhär:
Detta är en händelse som jag inte kan få ett "avslut" på.
Ja, ni vet alla turer i alla år som denna katastrof masserades i media!
Han "finns inte"!!!
Han finns i mitt hjärta, i mitt minne...
I bland känns det som han är mig alldeles nära, och vägleder mig...
En fin känsla!
Men...
Det saknas något!
Ett avslut!

Idag har jag kommit så långt att jag accepterat att det troligen inte kommer heller!

Ett tag trodde jag att jag skulle bli tokig!
Folk dog som flugor runt omkring mig!

Att uppleva så mycket sorg på så kort tid, var omänskligt!

Fick ofta höra:
1 "Du kommer att gå stark ur detta"
2 "Ja, man ska se ljust på livet"
3 "Att du orkar vara så glad"
4 "Hur mår du?"
5 "Man ska vara rädd om det man har"
 SVAR:

1: I helvete heller! Jag är svagare än någonsin, mer känslig. Det som har hänt är att jag har fått en enorm kunskap om hur man ska hantera känslor och låta varje känsla få ha sin tid och plats!
2: NEJ! I ett evigt ljus finns inga nyanser att njuta av!
3: ? Tror dom på fullaste allvar att jag går ut bland folk när jag stortjuter och har ett hjärta som är som en stor, svart, ondskefull klump?!
4: Bara en SANN vän ställer en sån fråga, för den förväntar sig ett ärligt svar! Och finns där och plockar upp spillrorna när man fallit isär!
5: Måste det hända eländiga saker för att man ska förstå något så självklart?! Var DU inte varsam innan, behöver du inte vara det nu heller!!! (Där är jag sjukt stenhård i mitt tyckande)

På det stora hela är jag en helt unikt vanlig människa!
Jag diggar metal...
...och Robbie Williams (till min söta Peters stora förtret)
Har två barn. 12 och 15 år...
Är sambo.
Hyr lägenhet.
Har två vovvar!
Jobbar som personlig assistent (som vi brukar förkorta pers. ass, vilket jag tycker är vansinnigt roligt)
Har en torr och stundtal (läs: jätteofta) en genomusel humor!

Mina vänner säger att jag är långt ifrån en "vanlig" människa...
Kanske är jag lite tokigare, mer gapskrattande, än folk är som mest!
Färgar håret ibland i nyanser som knallrosa och knallblått!

Men det är nog bara för att jag KAN!
Vad kan stoppa mig?!

Mohahaha...

Min kärlek är enkel.
Du får den om du förtjänar den!
Du får den om du behöver den!

Hörrni, vad sägs om att bara HYLLA LIVET!
Det är ju det som gör att vi finns och är!
Gör dagen fin och tänk på att vara den NI är!
Gilla olika!

Hej, hej...

Hej...
Har idag fått en hint om att jag kanske är felbehandlad!
Suck!



Det är mitt talusben som jag fått en kompressionsfraktur på...
Tydligen så ska man inte belasta ALLS vid en sån skada...
Shit...
Nu ska jag deppa ihop en stund, se på Harry Potter, dricka glögg och kura i soffan och HATA fötter!
Efter det är jag nog pigg och glad igen!

Hej, hej...

Hej...
Varit ute med vovvisarna idag!
Härligt!

Pyril med sitt nya, fina, röda täcke!



Beppe och Oskar!


Se så fiiiin jag är!


Se så BUSIG jag ser ut!!!


Hej, hej...

Hej...

Mammakero!
Du har alltid varit mitt stöd, min energiboost, min glädje!
MIN SYSTER!!!
Vi har gjort det mesta tillsammans.
Semestern på Gotland toppar det mesta!
Tror inte att jag kan leva utan dig!

Nevnarien!
Du var bara 6 månader när såg dig första gången!
Åh, vilket möte!!!
Aldrig har jag slutat älska dig!
Det är och har varit, fröjd att få följa dig genom livet!

Aredhel!
Du är min finaste!
Du har ett hjärta av guld, och du får människor i din omgivning att må bra!
I mitt liv är du viktig!

Ni tre, och "PappaKero" är min extra familj!

Millis!
När våra liv var i kaos så korsades våra vägar!
Du förlorade din mamma bara två veckor innan Donald gick före!
Så många timmar vi suttit uppkrupna hos varandra gråtit, hatat cancern och sökt tröst, och funnit den!
Och som vi har skrattat! Herre Gud! Ha, ha...
Du är en klippa!
När du blev sjuk och jag följde med dig i ambulansen var jag skräckslagen!
På sjukhuset höll jag din hand, strök din kind och grät!
Skräm mig aldrig så mer!!!
Att du finns två trappor upp, det gillas!
Det skänker trygghet!
Älskar dig, "frugan"!

Lene!
Ja, du är en källa till glädje, trygghet och klokhet!
Ett liv utan dig skulle vara fattigt!

Bettan!
Vad säger man!
En knasigare människa finns inte!
När vi träffas skenar hjärnan och det blir ju bara en massa tokerier!
Det finns ingen i denna värld som får mig att bli sååå bäng i roten som du!
TACK!

LillBettan!
Du är en sötmumrika, toka och alldeles, alldeles UNDERBAR!
Tänk, alla våra torsdagkvällar då vi hade mys, åt gott och drack gott! Och skrattade!
Du och jag å en Tervasnappsi!

Peter!
Älskar dig!
Tänk, jag höll på att missa mitt livs kärlek, bara för jag hade "bestämt" mig för att inte bli kär!
Du är den jag vill ha vid min sida, resten av mitt liv!
Du är den som gör mig hel, i hjärtat!
PUSS!

Finns några som jag inte nämnt, som är viktiga i mitt liv, så som mina barn och mamma och pappa!
Men dom får en hyllning en annan gång!
Love you!

Hej hej...

Hej...
Jag filar på upplägget om allt jag vill berätta!
Ni måste ju orka läsa det också!

Hej, hej..