Sitter här och fick en akut släng av ensamhet...

Fan vad ensam jag känner mig!
Jag har vänner och mamma och pappa och barnen...

... men det saknas något....

Det blev så tydligt i kväll.
Jag har köpt en jättefin klänning som jag tänkte ha på nyårsafton och då, i kväll, när jag provade den, tänkte jag:
Här gör jag mig fin, jag vet inte ens om jag har någon/några att fira nyår med, än mindre har jag någon som håller om mig på tolvslaget och önskar mig Gott Nytt År...

Julafton har underbara Millis öppnat sin dörr för mig!
För då är jag också själv...
Barnen är hos sina pappor och mamma och pappa är i Thailand...

Undrar om det finns någon man därute som vågar älska mig?!
Jag är bara 34 och har gått igenom 7 sorger och 8 bedrövelser...
Det kan ju avskräcka den mest äventyrslystne man...

Blä för ensamhet, kanske inte så mycket att vara ensam, utan att känna sig ensam...


Hej...