Hej...

Blev sittandes i soffan och tittade på repriserna av "Himlen kan vänta"
Oj, vilken känslomässig storm det blev...

Cancer, tumörer, prognoser, cellgifter, sjukhus och "beskedet"...

Att se sin make brytas ner av "monstret", bit för bit, det är en känsla som är svår att beskriva.

Ibland när jag vaknar om nätterna ser jag hur Donald såg ut precis i ögonblicket han dog!

Man blir trött, fast på insidan... Hmmm, det är som om känslorna inte orkar känna...

Alla tankar på hur livet kommer att bli sen, hur ska jag klara mig, kommer jag att kunna älska igen, kommer någon att älska mig...

Döden, sorgen, smärtan och sen finns där en känsla som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva...
Den är liksom ett hål som är mörkt, kallt, klaustrofobiskt, oändligt...

Donald tog en bit av mig när han dog...

Men den har ersatts av något annat. Och jag tror att det är det som kallas att själslig återhämtning.
Jag är inte densamma idag.

Jag är fortfarande Linda, men ändå inte!
Jag tänker annorlunda. 

Blir rasande på folk som gnäller...
Tycker att livet är på tok för viktigt för att fyllas med något så negativt som "gnäll"...

Ja, just det... Jag orkar/klarar inte allför mycket negativt...
Har märkt att jag "stänger av". Och det händer ögonblickligen!

Jag älskar på ett annorlunda sätt nu också.
Allt jag känner är mer intensivt, större och vackrare!

Trots allt som har hänt mig, all sorg och smärta, så är glädjen större när något positivt händer...
Mammakeros make har visat att det går att besegra "monnstret" och det har stärkt mig otroligt mycket!!!

Tror att jag är har blivit en bättre människa...
På det stora hela i alla fall :)

Njuter av småsaker...

Det borde alla göra! Det är sjukt underbart!




Hej...