Känsloredovisning
Har hamnat i en rejäl svacka...
Mår inte bra... ALLS...
Jag och min kropp upplever det som om att ha blivit attackerad av en jättearg betongvägg...
Det värker i kropp och själ...
Det är som om sorgen nu har hittat ett sätt att ta sig ut ur min kropp...
För jag tror att det kan ha varit såhär:
Donald fick cancer
Pappa fick cancer
F fick cancer
A fick cancer
Plus lite andra obehagliga besked där emellan...
Donald och A är nu döda...
Pappa blir aldrig fri sin cancer
Och F kämpar på, men hans diagnos är ju också en fråga om tid...
Detta har hänt på ganska exakt ett år...
(I skrivande stund ringer F's syster och berättar att cellgifterna inte gjort det dom ska, cancern har spridit sig och nu ska han få prova en annan sorts cellgifter)
Det är klart att man inte kan sörja allt det på en gång...
Första månaden efter Donalds död var fasansfull...
Kommer inte ihåg så mycket...
Sen var det sommar och vackert väder, livet började liksom komma tillbaka till mig lite smått...
Skolorna började, jag återgick i arbete...
Tufft, javisst...
Men det är nu som alla osynliga skyddsbarriärer har sänkt garden... och vips så åker man på smäll efter smäll...
Tills man inser att det här funkar ju inte, jag dukar under...
Jag behöver hjälp med att reda ut hur jag sörjer, vem och vad jag sörjer...
För jag känner ändå en stor glädje här i livet över väldigt mycket, men det kommer liksom i skymundan av sorgeprocessen...
Och det jag tycker är så surt, är att jag inget orkar längre
Jag är ALLTID trött
Och det är ingen vanlig hederlig trötthet som botas med vila, oh no...
Det är något elakt utmattande med den...
Jag är bara en alldeles vanlig mamma, med ett särdeles ovanligt liv...
Och det tär...
Om du läst såhär långt, så beundrar jag Dig...
För det här var ett terapiinlägg från mig...
TACK
Hej...
:/
Lilla Linda. När jag läser vill jag bara komma och ta hand om dig <3
Fy vad jobbigt det låter. Helt fruktansvärt. Det är klart att det tar tid att komma igenom en sån sorg. En sorg som inte ens är slut än. Får hoppas att dom nya cellgifterna gör verkan!
kram
Det finns stunder då inte ord kan göra så mycket.in Men vår vänskap som vi har,inte bara din och min,utan alla din vänners,du vet vilka jag menar,är unik och trots att året varit för djälvligt och tomtejävlarna inte ens kommit fram,så vet vi att vi aldrig är ensamma utan värmen och kärleken från varandra är stor och mitt i allt elände så är vi lyckliga att ha vänner som varandra. Och vår humor! Jag älskar dig Linda....trots att du luktar illa...(internskämt och prov på den humorn)
Hej på dig! du ska inte tycka vi är beundrans världa som läst hela ditt inlägg,det är du som är det,beundrans värld.Du måste söka hjälp annars går du under,blir " följd sjukdommar",som du inte vill ha.Tröttheten känner jag igen,precis som du skriver går den inte att vila sig ifrån.Har du pratat med psykolog,du behöver förmodligen göra det.
Att vara sjuksriven är ingen bra lösning för dig,då grubblar du bara ännu mer.
Men du behöver någon att prata med,någon utomstående.Tror jag i allafall.
Jag tycker du är en fantastisk människa och jag beundrar dig//Anna-Carin
